Sweat 'n pain

Hellooo!

Tittar in här för första gången på länge, och det fascinerar mig att det faktiskt har varit några enstaka här på besök fastän inget har skrivits... :)

 

Bloggen uppdateras inte då jag inte tränar aktivt just nu. Jag övertränade ryggen i december och har vilat från gymmet sedan dess, i och med att jag var hem-hemma i två veckor och allt. Har nu testat mycket lätta träningspass där jag egentligen inte tränat ryggen, men den hänger ju ofta med på köpet lite grann. Det kändes inte så hållbart och jag känner mig inte särskilt kompatibel med gymträning. Man hamnar ofta i väldigt exentriska lägen i sina rörelser och då jag är överrörlig, men inte ska hamna i extrema lägen, blir det lite pannkaka just nu.

 

Har ägnat julen åt att promenera! Just nu har jag lite ont i knäna från en långpromenad men annars har det gått fint! Har gått hemma i skogarna och inte haft ont en sekund. Varit ute 30-60 min med hunden nästan varje dag och mått toppen. Så jag är nog inte så kompatibel med asfalt heller...

 

 

Just nu spenderar jag dagarna med att längta efter häst. Längtar så vansinnigt mycket! Min älskade plutt har det alldeles toppen hos sin fodervärd och kommer även att säljas till henne framåt sommaren. Så jag inväntar bättre tider rent ekonomiskt, plus en flytt som kommer göra hästeriet avsevärt enklare. Jag kommer flytta hem!

Efter tre år kan man ju diskutera om jag inte är hemma i skrivande stund. Både ja och nej på den frågan, men HEMMA är alltid på gården.

 

 

 

En vacker dag när jag har jobb och lite mer pengar (dvs möjlighet att låna) kommer gården med största sannolikhet att bli min. Så jag kommer åka hem och börja förvalta den lite redan till våren/sommaren. :)

 

Så det där med häst. Herreguuuud vad man kan sakna det! Jag var i min kompis stall i söndags och blev helt salig på precis allt. Doften av häst, doften av hösilage, 'doften' av hästskit. Att klappa hästar, att pussa på hästmular, att sitta i ett iskallt ridhus och titta när andra rider... Avundsjukan växer i mig och jag inser att det är nog sant ändå. Man uppskattar saker och ting mer och man får sakna dem lite.

 

 

 

Det har liksom varit rätt att vara utan egen häst i år. Det gjorde så att jag kunde jobba extra med forskning inom min bransch. Jag jobbade endast deltid i somras, njöt av solen och hade det helt underbart. Jag kunde vara hemma i två veckor över jul utan ångest light över att nån annan tar hand om min häst - hur mår han, går det bra, händer det nåt viktigt som jag missar?

 

 

Men nu är det rätt att börja igen. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det! Mest av allt är jag så lycklig över hästarna jag fått träffa och rida i år. De har visat att en häst kan vara trafiksäker så till den grad att den verkar vara både blind och döv. En häst kan vara orädd för soptunnor, stenar, vattenpölar, hus... En häst kan vara alla dessa saker och även extremt snäll i hanteringen. Enkel att rida. Inga krusiduller.

 

 

Jag är oerhört tacksam över dessa upplevelser, efter så många år där rädslor från hästen blir rädslor hos mig, och sen sporrar vi bara varandra till att bli helt fantastiska på att vara spända och rädda tillsammans. Ett härligt, negativt ekorrhjul. Jag vet idag vilken häst som passar med mig, vilken jag kan rida och utvecklas med och ha roligt med! För det är precis vad jag vill. Jag vill kunna rida mina älskade favoritrundor utan att först slås av tanken "Åh just det, hästen är ju rädd för X... jobbigt...". Jag vill kunna borsta och gosa med en mysig häst som inte är kittlig och som faktiskt vill gosa tillbaka.

Pussa på mjuk och varm hästmule och klia på bogen måste ändå vara det bästa myset i hela världen.